Trodde det var omöjligt att sakna en person så här mycket.
Vill att min älskling ska vara här med mig, vakna med mig, somna med mig, äta med mig och bara finnas här..
Han är mitt allt, min bästa vän, min kärlek i livet. Och just nu är det bara hans ord som kan hjälpa.
Min granne, min närmaste, har fått cancer. Obotlig sådan och det är långt gånget. Han är som en far för mig.Har mer eller mindre räddat livet på mig.. Och nu är han sjuk och jag kan inget göra. Är hos hans fru alla mina vakna timmar. Hon bryter ihop till och från. Gråter mot min axel, ber mig säga att han ska klara sig.
Jag hade behövt min älskling här nu. När man har varandras fysiska närvaro så behöver man inte prata hela tiden, man kan liksom bara vara, det går inte att uppnå det genom telefon samtal.
Och det är precis det jag hade behövt, att ha min sambo nära mig utan att behöva prata, för jag vet inte vad jag ska säga, det finns inga ord.
Jag vågar inte gå till sjukhuset, även fast jag tror att både jag och min granne behöver det. Jag vet inte om jag klarar av att se honom sjuk. han har redan börjat få strålning, för att lindra smärtan och vinna tid.
Jag kommer att ta mig dit, det kommer jag såklart, men det jag hade behövt allra mest är den handen som bara min kärlek kan ge mig..
Han är mitt allt, min bästa vän, min kärlek i livet. Och just nu är det bara hans ord som kan hjälpa.
Min granne, min närmaste, har fått cancer. Obotlig sådan och det är långt gånget. Han är som en far för mig.Har mer eller mindre räddat livet på mig.. Och nu är han sjuk och jag kan inget göra. Är hos hans fru alla mina vakna timmar. Hon bryter ihop till och från. Gråter mot min axel, ber mig säga att han ska klara sig.
Jag hade behövt min älskling här nu. När man har varandras fysiska närvaro så behöver man inte prata hela tiden, man kan liksom bara vara, det går inte att uppnå det genom telefon samtal.
Och det är precis det jag hade behövt, att ha min sambo nära mig utan att behöva prata, för jag vet inte vad jag ska säga, det finns inga ord.
Jag vågar inte gå till sjukhuset, även fast jag tror att både jag och min granne behöver det. Jag vet inte om jag klarar av att se honom sjuk. han har redan börjat få strålning, för att lindra smärtan och vinna tid.
Jag kommer att ta mig dit, det kommer jag såklart, men det jag hade behövt allra mest är den handen som bara min kärlek kan ge mig..
18/1-09
Första obevakade "avklarad"..Det var en skakig älskling som vi mötte upp på centralen. Tror jag det, efter 21 månader utan att ha varit ute bland folk.Klart man är skakig!Vi mötte honom med en kaffe och hans gamla jacka..När han hade tagit på sig jackan så kändes allt som förr..Jag ville liksom nypa honom i armen för att se ifall han var på riktigt..I fall han verkligen var här.Vi åkte hem till hans föräldrar där hela hans familj väntade.Det var mysigt, som vanligt, fast alldeles annorlunda..Efter ett par timmar så åkte vi iväg själva.Hem till oss.HEM.Jag ville bara krypa upp i hans famn o känna den närhet som jag saknat så länge.Så det gjorde jag..Det finns ingen annan plats på denna jord som jag känner så mycket kärlek som i hans armar.Jag ville aldrig att det skulle ta slut, ville inte släppa honom igen.Det gör så ont varje gång, jag kommer aldrig att vänja mig, det gör man inte.När vi kom tillbaka till centralen för hemresan så fick jag panik.
-JAG FÖLJER MED!
Så jag sprang in o beställde en biljett.Kunde inte lämna honom ensam på tåget med alla dom känslorna..När han inte hade varit ute på så länge, att han skulle behöva sitta där ensam bland allt folk med "torgskräck" fanns inte på kartan.
Så vi åkte tillsammans.Han blev rörd, jag med.
Det var tur att jag tog det beslutet för när vi började titta på hans reseplanerig(som MÅSTE följas till punkt o pricka) insåg jag, som varit i den staden förut,att han ALDRIG skulle hitta själv, först från tåget till bussen o sen från bussen till anstalten.När vi kom fram till tåg stationen så var det redan mörkt ute och det regnade. Efter allt resande kom vi fram till grindarna till anstalten, fem minuter innan han skulle vara där. FEM MINUTER.
Blev arg,undrade hur dom hade tänkt att han skulle hinna det om han hade varit själv?
Men men, hur som så hade vi en underbar dag tillsammans, och tack vare att vi kom i tid tillbaka så kommer vi att få flera sådana dagar..
-JAG FÖLJER MED!
Så jag sprang in o beställde en biljett.Kunde inte lämna honom ensam på tåget med alla dom känslorna..När han inte hade varit ute på så länge, att han skulle behöva sitta där ensam bland allt folk med "torgskräck" fanns inte på kartan.
Så vi åkte tillsammans.Han blev rörd, jag med.
Det var tur att jag tog det beslutet för när vi började titta på hans reseplanerig(som MÅSTE följas till punkt o pricka) insåg jag, som varit i den staden förut,att han ALDRIG skulle hitta själv, först från tåget till bussen o sen från bussen till anstalten.När vi kom fram till tåg stationen så var det redan mörkt ute och det regnade. Efter allt resande kom vi fram till grindarna till anstalten, fem minuter innan han skulle vara där. FEM MINUTER.
Blev arg,undrade hur dom hade tänkt att han skulle hinna det om han hade varit själv?
Men men, hur som så hade vi en underbar dag tillsammans, och tack vare att vi kom i tid tillbaka så kommer vi att få flera sådana dagar..
Första obevakade!
Nu jävlar e det snart dags för den första obevakade permissionen! Herregud, det har gått mer än 20 månader sen han fick gå själv utan vakter vid sin sida..Undrar hur det kommer att kännas?
8 timmar ska han vara hemma hos mig, i mina armar, vid min sida.. Känns.. jag vet inte! Det känns så overkligt! Jag har på något sätt vant mig vid att vara flickvänn till en frihetsberövad, hans hemkomst har varit så långt borta..Nu börjar det närma sig..
Kanske känns det så konstigt för att man tvingas bli så avstängd under straffet, för att inte gå itu..Man går in som i en dvala där ingenting är verkligt..Om några veckor ansöker han om nya villkor! Det är då det bestäms hur hans/vårt öde ska se ut fram tills att han muckar...Så jag lever fortfarande i min dvala..Vågar inte hoppas för mycket, rädd för att bli besviken! Rädd för att gå itu..
Det känns på något sätt som att man aldrig kommer att vakna ur den här mardrömmen..Som att straffet aldrig ska ta slut...Men det gör det! Det finns en framtid utan vakter, utan telefontider, utan ärtsoppa och pannkakor på torsdagar! Vi har bestämt sedan länge att vi alltid ska äta något riktigt gott på torsdagar när han har kommit hem!!
Tack för alla fina kommentarer!!!!
8 timmar ska han vara hemma hos mig, i mina armar, vid min sida.. Känns.. jag vet inte! Det känns så overkligt! Jag har på något sätt vant mig vid att vara flickvänn till en frihetsberövad, hans hemkomst har varit så långt borta..Nu börjar det närma sig..
Kanske känns det så konstigt för att man tvingas bli så avstängd under straffet, för att inte gå itu..Man går in som i en dvala där ingenting är verkligt..Om några veckor ansöker han om nya villkor! Det är då det bestäms hur hans/vårt öde ska se ut fram tills att han muckar...Så jag lever fortfarande i min dvala..Vågar inte hoppas för mycket, rädd för att bli besviken! Rädd för att gå itu..
Det känns på något sätt som att man aldrig kommer att vakna ur den här mardrömmen..Som att straffet aldrig ska ta slut...Men det gör det! Det finns en framtid utan vakter, utan telefontider, utan ärtsoppa och pannkakor på torsdagar! Vi har bestämt sedan länge att vi alltid ska äta något riktigt gott på torsdagar när han har kommit hem!!
Tack för alla fina kommentarer!!!!
Första permissionen avklarad...
Precis så känns det..Som om att det bara är någonting man "klarar av" i väntan på att han ska få komma hem på riktigt..
När det ringde på dörren stannade mitt hjärta!Jag öppnade dörren, och där stod han,min kärlek,efter 20 månader var han hemma!Det lèendet han hade på läpparna värmde hela mitt frusna hjärta..Det var jag,hans mor,hans far,hans bror,syster,farmor och kusin.Han hade en vårdare med sig men det var en trevlig sådan.Min älskade visste inte vart han skulle bli av,han var så glad..Jag glömde skriva att hans hund oxå var där,o deras möte var obeskrivligt fint..I tre timmar var han hos mig..Hos oss..För en sekund så kändes allt som förr.
Vi åt mat,fikade o satt och tittade på varann allihopa..Ingen kunde fatta att detta hände på riktigt..Så overkligt..Var han verkligen här??I tre timmar var jag i himlen.
Nu är jag på jorden..Det blev en kraftig smäll..Efter tre timmar lämnade han mig igen.Ensam kvar.Med en smärta så stor..En tomhet utan ord.
När dörren stängdes kom tårarna.Jag skakade.Mådde illa,höll på att kräkas.
Men jag klarar detta!Jag måste klara det!Och det jag menar med att "klara det" är allt runt omkring som måste skötas hur ont det än gör..Jag måste gå till jobbet,som alla andra,man kan inte sjukskriva sig för att ens partner sitter i fängelse.Jag måste orka tvätta,städa,sova,äta..Jag måste orka äta,hur lät det?Men så är det,ibland vill jag inte äta.Har ingen aptit,men jag måste,måste klara allt..Det är bara att bita ihop och se framåt,detta har ett slut!Det kommer en framtid!Om en och en halv månad kommer han igen,bevakat,men sen efter års skiftet så börjar han komma själv och då kommer han en gång i månaden!Sen,sen,senare..kommer han HEM!Och då jävlar ska jag ta till vara på varje sekund!Efter en sån här sak blir man starka tillsammans!Hur ont det än gör nu så vad ska man säga?
Detta med kärlek är underbart och kärlek gör ibland ont.
I NÖD och lust.
När det ringde på dörren stannade mitt hjärta!Jag öppnade dörren, och där stod han,min kärlek,efter 20 månader var han hemma!Det lèendet han hade på läpparna värmde hela mitt frusna hjärta..Det var jag,hans mor,hans far,hans bror,syster,farmor och kusin.Han hade en vårdare med sig men det var en trevlig sådan.Min älskade visste inte vart han skulle bli av,han var så glad..Jag glömde skriva att hans hund oxå var där,o deras möte var obeskrivligt fint..I tre timmar var han hos mig..Hos oss..För en sekund så kändes allt som förr.
Vi åt mat,fikade o satt och tittade på varann allihopa..Ingen kunde fatta att detta hände på riktigt..Så overkligt..Var han verkligen här??I tre timmar var jag i himlen.
Nu är jag på jorden..Det blev en kraftig smäll..Efter tre timmar lämnade han mig igen.Ensam kvar.Med en smärta så stor..En tomhet utan ord.
När dörren stängdes kom tårarna.Jag skakade.Mådde illa,höll på att kräkas.
Men jag klarar detta!Jag måste klara det!Och det jag menar med att "klara det" är allt runt omkring som måste skötas hur ont det än gör..Jag måste gå till jobbet,som alla andra,man kan inte sjukskriva sig för att ens partner sitter i fängelse.Jag måste orka tvätta,städa,sova,äta..Jag måste orka äta,hur lät det?Men så är det,ibland vill jag inte äta.Har ingen aptit,men jag måste,måste klara allt..Det är bara att bita ihop och se framåt,detta har ett slut!Det kommer en framtid!Om en och en halv månad kommer han igen,bevakat,men sen efter års skiftet så börjar han komma själv och då kommer han en gång i månaden!Sen,sen,senare..kommer han HEM!Och då jävlar ska jag ta till vara på varje sekund!Efter en sån här sak blir man starka tillsammans!Hur ont det än gör nu så vad ska man säga?
Detta med kärlek är underbart och kärlek gör ibland ont.
I NÖD och lust.
6 dagar till permiss!
Tider springer iväg...Snart,snart kommer han hem,om en bara för en liten stund..Bevakat i c:a 2 timmar e han hos oss.Sen kommer han varannan månad till årsskiftet,o efter det varje månad.Första obevakade är i januari.Och om allt går som det ska så kommer han hem på fotboja i april,då har det gått två år!Då har vi inte fått sova tillsammans på 2 år.
kan inte fatta att det har gått ett o ett halvt år nu..Att jag har klarat det med psyket i behåll..
För fan vad jobbigt det har varit..Alla månader som vi bara kunde skriva brev..Det tog c:a tre veckor för breven att få bli lästa av oss..Först skulle främlingarna läsa om våran kärlek..Allt privat var helt plötsligt offentligt.Sen efter nästan ett år av skrivande så slarvade dem bort alla hans brev i en transport mellan två anstalter..FY FAN!Det gjorde ont..Som FAN!
Ingen visste vart breven hade tagit vägen..Ingen ville ta på sig ansvaret..Dom var,och är borta.
När han kommer på besök,så vill jag hålla fast i honom,och inte låta dom ta honom ifrån mig igen,kämpa för livet för att han ska få stanna hemma,men det går inte..Så dom lämnar mig i mitt egna fängelse och åker iväg..Lämnar mig med en tomhet som det inte finns ord för..Flera gånger efter det att vi varit tvugna att lämna varann,efter besöken så har jag varit nära att kräkas..Blivit yr..Min kropp har lidit med mig o gett mig en fysisk reaktion på vårt farväl.Det går inte att beskriva.Hela tiden vara rädd för att inte få se honom igen..Hela tiden tänka:Stäng av känslorna,stäng av,stäng av,stäng av!!!För det gör FÖR ont,att känna!Det är klart att jag är "tacksam" för att vi får träffas!Det finns dom som är,där vi var innan,som inte får ha kontakt,som bara kan skriva brev som blir lästa av andra..
Jag är glad att han kommer på permiss,det är jag,TRO mig!Men det är hemskt att sitta brevid en människa,se in i hans ögon..O fortfarande känna saknad även fast han sitter så nära att jag kan kan höra hur han andas..Jag saknar honom även när han e där framför mig!!!
kan inte fatta att det har gått ett o ett halvt år nu..Att jag har klarat det med psyket i behåll..
För fan vad jobbigt det har varit..Alla månader som vi bara kunde skriva brev..Det tog c:a tre veckor för breven att få bli lästa av oss..Först skulle främlingarna läsa om våran kärlek..Allt privat var helt plötsligt offentligt.Sen efter nästan ett år av skrivande så slarvade dem bort alla hans brev i en transport mellan två anstalter..FY FAN!Det gjorde ont..Som FAN!
Ingen visste vart breven hade tagit vägen..Ingen ville ta på sig ansvaret..Dom var,och är borta.
När han kommer på besök,så vill jag hålla fast i honom,och inte låta dom ta honom ifrån mig igen,kämpa för livet för att han ska få stanna hemma,men det går inte..Så dom lämnar mig i mitt egna fängelse och åker iväg..Lämnar mig med en tomhet som det inte finns ord för..Flera gånger efter det att vi varit tvugna att lämna varann,efter besöken så har jag varit nära att kräkas..Blivit yr..Min kropp har lidit med mig o gett mig en fysisk reaktion på vårt farväl.Det går inte att beskriva.Hela tiden vara rädd för att inte få se honom igen..Hela tiden tänka:Stäng av känslorna,stäng av,stäng av,stäng av!!!För det gör FÖR ont,att känna!Det är klart att jag är "tacksam" för att vi får träffas!Det finns dom som är,där vi var innan,som inte får ha kontakt,som bara kan skriva brev som blir lästa av andra..
Jag är glad att han kommer på permiss,det är jag,TRO mig!Men det är hemskt att sitta brevid en människa,se in i hans ögon..O fortfarande känna saknad även fast han sitter så nära att jag kan kan höra hur han andas..Jag saknar honom även när han e där framför mig!!!
Permission.
Om c:a en månad kommer han hem för första gången på 18 månader..Jag är nervös,fixar o donar där hemma hela tiden,för att allt ska va perfekt..Jag vet att han skiter i hur det ser ut,han vill bara träffa oss alla,men ändå..Jag vill att allt ska va fint.Kan inte fatta att han ska KOMMA HEM!Vi kommer att vara nio personer där hemma o vänta på honom.Hela familjen!Hans mamma,pappa,bror,syster,hans svägerska,farmor och två kusiner..O så lilla jag.Lite mycket folk kanske,men det är för att alla inte har möjlighet att åka och besöka honom på anstalten.Det är långt dit,och det kostar pengar att ta sig dit.Plus att det är jävligt tungt att gå där ifrån efter besöket..Att lämna honom kvar där.Vissa av dom klarar det bara inte.Jag vet att det kommer va ett riktigt gråtkalas..Hans mamma har inte träffat honom på evigheter..Hon kommer bryta ihop..Hans farmor likaså..O när jag ser det så kommer jag nog fälla en tår jag med..Men det är så det är att älska..Tårar kan vara det vackraste i världen..Det kommer att bli stressigt för honom för han har bara fyra timmar på sig från det att han lämnar anstalten tills det att han ska vara tillbaka..Plus att det är bevakat så det följer med en "vårdare".Han hinner nog bara va hemma i en timma..Det är en bit att åka som sagt..
Men jag är glad!Detta är ett steg mot hans frihet!Ett steg fram!Ett steg mot att få somna i hans famn...
Men jag är glad!Detta är ett steg mot hans frihet!Ett steg fram!Ett steg mot att få somna i hans famn...
Kriminalvårdens "telefon-misslyckande"!!!
Jag kan tycka att det borde vara högsta prioritet att få saker att fungera på alla landets anstalter,för att undvika konflikter mellan de intagna?I mina ögon blir det automatiskt bäst för alla..Eller?Då blir ju de intagnas bemötande gentemot vårdarna oxå bättre?!Men NEJ! Istället så skiter kriminalvården fullständigt i alla anhöriga som inte ens kan prata med deras älskade på insidan!Det är ju inte så att VI kan ringa in till de intagna,vi är helt beroende av att DOM kan ringa oss..Sen behöver deras (vårdarnas) bemötande mot en när man kommer på besök inte vara så jävla otrevligt!!Visst,det finns väl rötägg överallt men jag blir så förbannad!!JAG har inte gjort något!Jag lider,och det gör ont i mig..Snälla sluta göra det värre genom att behandla mig som skit!Snälla.
Inte nog med att dom gör allt för att omyndig förklara de intagna,genom att tillexempel:
Ta bort deras rätt att hålla i sina egna ciggaretter?Dra ner på rökningen till TVÅ ciggaretter om dygnet(som ligger inlåsta i ett skåp de själva inte har tillgång till)?Låta 40 fångar dela på en telefon(som göms för att vissa inte vill dela med sig)?
Så ska dom oxå behandla MIG som skit som inte är deras fånge?Titta på mig som att jag är värdelös?Och tala till mig som att jag är en idiot?Låta mig åka hem efter varje besök med ytterligare sår i min själ?
Jag önskar att det var annorlunda..Jag önskar att det var ett mer humant bemötande från vårdarnas sida mot både intagna och anhöriga.Tror att det hade varit annorlunda om det var någon inom deras egna familjer som avtjänade ett fängelsestraff..Och tro mig att man hamnar snett i livet,det kan hända den bästa!ALLA kan göra misstag!Ska man inte ses som en människa med samma värde som alla andra,bara för att man avtjänar ett fängelse straff?Hur många helt vanliga "svenssons"sitter just nu på anstalt?Va?!Din granne?Din hyresvärd?Din son?Va?! Nu då?Vad gör du när det händer dig?När du blir anhörig?Vad gör du nu?Hoppas på att de som jobbar som vårdare ska sköta sina jobb?Sorry!Grattis!Välkommen till dagens svenska verklighet inom Kriminalvården!!!
FAN!
Inte nog med att dom gör allt för att omyndig förklara de intagna,genom att tillexempel:
Ta bort deras rätt att hålla i sina egna ciggaretter?Dra ner på rökningen till TVÅ ciggaretter om dygnet(som ligger inlåsta i ett skåp de själva inte har tillgång till)?Låta 40 fångar dela på en telefon(som göms för att vissa inte vill dela med sig)?
Så ska dom oxå behandla MIG som skit som inte är deras fånge?Titta på mig som att jag är värdelös?Och tala till mig som att jag är en idiot?Låta mig åka hem efter varje besök med ytterligare sår i min själ?
Jag önskar att det var annorlunda..Jag önskar att det var ett mer humant bemötande från vårdarnas sida mot både intagna och anhöriga.Tror att det hade varit annorlunda om det var någon inom deras egna familjer som avtjänade ett fängelsestraff..Och tro mig att man hamnar snett i livet,det kan hända den bästa!ALLA kan göra misstag!Ska man inte ses som en människa med samma värde som alla andra,bara för att man avtjänar ett fängelse straff?Hur många helt vanliga "svenssons"sitter just nu på anstalt?Va?!Din granne?Din hyresvärd?Din son?Va?! Nu då?Vad gör du när det händer dig?När du blir anhörig?Vad gör du nu?Hoppas på att de som jobbar som vårdare ska sköta sina jobb?Sorry!Grattis!Välkommen till dagens svenska verklighet inom Kriminalvården!!!
FAN!
Det är som en stor bit av mitt hjärta fattas mig.
Det känns olidligt nu..Saknar honom så fruktansvärt mycket helatiden!Var där igår,det var underbart,sen kom den där tomheten igen..Den som inte går att beskriva med ord.Börjar känna mig riktigt deppig..Det är svårt att gå upp på morgonen,jag lider i min tysthet och vill inte dela det med någon..Känner inte för att träffa någon förutom han!Nu är det bara vi!Bara det som får mig att fungera,kan inte hjälpa det,allt annat känns så meningslöst.Pallar inte med ord som,"ryck upp dig",eller "det går över".Jag älskar honom o nu gör det ont.Ont i min själ.Ont i mitt hjärta.Kan inget göra,mer än att vänta o låta tiden gå..Det är så svårt att känna sig så maktlös som man är i en sån här situation.Jag är van att kunna fixa alla mina problem o göra så att dom försvinner,men det kan jag inte göra nu,och det tär på mig.Jag såg att han var ledsen nu när jag va där,att han inte sover,jag såg det på honom..Men han vill inte såra så han tiger,det gör ont,han har rätt att känna han med..Han klarar sig,det vet jag men jag vill ändå trösta..
För jag älskar honom..
För jag älskar honom..
Tillsammans.
Utan dig är allting svårt att klara,men tillsammans kan vi inte vara.
Du vet att jag lider och det gör ont i dig nu,för du vet att du kan inget göra.
Att skiljas var kväll med känsla av tårar,för att gömma det i ett hus av dårar.
Det är vårt liv just nu,men ej för alltid.
Det kommer en dag som är våran framtid.
Och då spelar smärtan ingen roll,vårt lidande är borta,då har vi full kontroll.
Då kan vi trösta,skratta och förlåta,om vi blir ledsna så kan vi i alla fall,TILLSAMMANS gråta.
Även om mitt hjärta nu blöder,
Glöm ej att ensamheten har ett slut,det går över..
Du vet att jag lider och det gör ont i dig nu,för du vet att du kan inget göra.
Att skiljas var kväll med känsla av tårar,för att gömma det i ett hus av dårar.
Det är vårt liv just nu,men ej för alltid.
Det kommer en dag som är våran framtid.
Och då spelar smärtan ingen roll,vårt lidande är borta,då har vi full kontroll.
Då kan vi trösta,skratta och förlåta,om vi blir ledsna så kan vi i alla fall,TILLSAMMANS gråta.
Även om mitt hjärta nu blöder,
Glöm ej att ensamheten har ett slut,det går över..
Söndag den 17/8-2008
Vaknar kvart över fem.Utan att ha sovit,som det kändes, på flera år.Taxin kommer,tittar på klockan..Två minuter i sex.Bussen går kl sex.Förstår att jag nu kommer missa den.Får total panik och känner tårarna komma.Frågar taxi chauffören vad det skulle kosta med taxi till Staden där anstalten ligger.1709kr.Taget!Inte för att jag har råd utan för att jag bara MÅSTE få träffa min sambo.Det är söndag så ett tåg eller en annan buss som gör att jag kommer i tid är uteslutet.Så det blir taxi..Han va snäll,fick egentligen inte göra det han gjorde..Köra mig c:a 20 mil ,och låta mig betala dagen efter.För det kommer jag alltid att minnas honom.Han va verkligen snäll,pratade med mig hela vägen..Lugnade mig och sa att ALLT KOMMER BLI BRA..Snart är han hemma.När jag kom fram till staden så var det fortfarande över en timma tills jag skulle bli insläppt på anstalten..Så jag satt utanför,och herregud vad jag frös,så som man bara kan frysa när man inte har fått sova..På länge.När jag väl fick komma in så hade vi ett underbart besök,min älskling hade fixat så att besöket blev i tre och en halv timme.Vi båda var trötta,och för första gången på så länge hade vi tid att lägga oss ner brevid varann,och sova..Det var underbart,att känna hans andetag mot min nacke,känna hans hjärta slå,jag kände ett lugn som jag inte har kännt på 16 månader..Bara jag och han,och våran kärlek till varann.Det finaste som finns.Hur jobbig morgonen än blev,så var det värt det för att få ligga där i hans armar och för en stund,glömma vart vi var..
Nytt besök på söndag.
Nu på söndag ska jag åka med bussen klockan sex på morgonen för att vara framme i tid till besöket.Det blir ett par timmar av väntande innan dom släpper in mig på anstalten,men det var mitt enda alternativ..Annars hade jag inte kommit i tid.Sist jag var på besök(på min sambos födelsedag)så förlängde dem besöket utan att säga till..I rummet fanns ingen klocka o vi räknade med att besöket skulle vara slut enligt avtalat(klockan fyra)så att jag skulle hinna med min buss till min hemstad 20mil från anstalten.När jag blev utsläppt från besöksrummet så var klockan tjugo i fem...Jag hade missat bussen!Så där stod jag med gråten i halsen,avskedet i sig, var redan tillräckligt jobbigt..Att behöva lämna min älskling..Jaha nu stod jag där i alla fall helt förtvivlad,de som jobbade på anstalten tyckte att(du kan väl köpa en ny biljett?)Nej!Förklarade jag..Jag har inte pengar till det så hur ska jag nu komma här ifrån?!Efter mycket OM och MEN så kom det en kille som skulle lösa problemet..Det var ju deras fel att det hade blivit som det blev..Han kommer på den briljanta idèn att dom ska boka en tåg biljett istället(och stå för kostnaden).Sen händer det konstiga...Istället för att låta mig fortsätta sitta och vänta i väntrummet så LÅSER HAN IN MIG i besöksrummet.Alltså efter ett besök är man redan så uppriven,det går inte att förklara med ord,och sen blir jag tillråga på allt inlåst,i samma rum som vi haft besöket i ENSAM...Utanför hör jag min sambo plötsligt,som kommit ut ifrån den obligatoriska visitationen efter besöket..Han är orolig..Vart är hon?Frågar han..Sen hör jag bara.Får jag i alla fall prata med henne?!Sen blir det tyst.....Det fick han inte,han fick inte säga några lugnande ord till sin sambo som satt inlåst i besöksrummet..Ingenting.Jag kom i alla fall hem tillslut och nu har jag införskaffat mig ett armbandsur..Alltså det är klart att man uppskattar ett förlängt besök,men det vill man gärna vara medveten om,för vi är många anhöriga som färdas långt för att träffa våra kära..
Telefonkaos!
På anstalten har en del intagna gjort en sport av att GÖMMA telefonerna!Varför?Hur kan man vara så egoistisk?Det som retar mig mest är att det verkar vara små killar som har en volta på typ en månad och som bara använder telefonerna för att prata med polarna o nånn eventuell brud dom har träffat på fyllan o legat med en gång!Många av dessa killar tycker att det är hur häftigt som helst att ringa och "skryta" till polarna på utsidan om att dom sitter inne!?HUR KAN DETTA VARA MÖJLIGT???Det är så frustrerande!Jag och många andra saknar våra anhöriga på insidan och tycker inte att denna situation är det minsta häftig.Och det är så hemskt var gång vi(jag och min sambo)inte kan tala med varann för att han inte hittar en enda telefon!Det finns flera telefoner och helt plötsligt är ALLA telefonerna spårlöst försvunna?!Min sambo och de andra "normalt tänkande" intagna där inne tar hänsyn till varandra och delar på tiden.Dock är detta oftast långtidsdömda personer som är lite äldre..Som inte alls finner deras straff roande,utan tänker på sina anhöriga där hemma HELA tiden.
Visitation av det motsatta könet..
Jag kan inte förstå hur det får lov att vara ok att en kvinna visiterar min nakna man!!Hur kan det vara regelrätt?Han uppskattar det inte,tycker att det känns helt fel,han har sagt ifrån men har ingenting att säga till om.Det är inte det att han skäms på något sätt.Utan han tycker helt enkelt att hans nakenhet är något privat som jag som ensam kvinna ska dela med honom.Undrar hur kriminalvården tänker när det gäller många saker..Som om att det inte är nog kränkande att bli visiterad över huvudtaget?Tänk dig då att behöva stå naken framför någon av det motsatta könet?Ärligt talat tycker ingen annan att detta med visitation av det motsatta könet låter helt galet???
När grinden låser sig bakom mig.
Efter avskedet inget annat än smärta,vägen hem är lång och ensam..Vill skrika högt!!
-Snälla låt mig stanna!Låt mig vara med honom!
Men jag får inte fram ett enda ord..Det följer bara en lång tystnad och jag känner hur mitt hjärta blöder.Detta är min vardag,detta är mitt liv..Mitt liv som en ensam sambo.Det har gått 16 månader nu.Tiden går,visst gör den det.Men jag kommer aldrig vänja mig vid att vara utan honom.Smärtan av att somna utan honom brevid mig..Sorgen att vakna var morgon för att upptäcka att han inte ligger där brevid mig i sängen..
-Snälla låt mig stanna!Låt mig vara med honom!
Men jag får inte fram ett enda ord..Det följer bara en lång tystnad och jag känner hur mitt hjärta blöder.Detta är min vardag,detta är mitt liv..Mitt liv som en ensam sambo.Det har gått 16 månader nu.Tiden går,visst gör den det.Men jag kommer aldrig vänja mig vid att vara utan honom.Smärtan av att somna utan honom brevid mig..Sorgen att vakna var morgon för att upptäcka att han inte ligger där brevid mig i sängen..
